Nobelpriset i litteratur 2017

Igår kväll öppnade jag en flaska rödvin. En dyr flaska. Jag tog fina kläder på mig och hämtade kaviar och toast. Allt det här gjorde jag, eftersom jag ville ha en kulinarisk, kulturell, kort sagt elitär kväll. De perfekta omständigheterna för att kunna fördjupa mig i dagens bästa tyska litteratur, vilket jag gärna skulle vilja tipsa för nästa års Nobelpris i litteratur. Tyvärr handlar det på nytt om en vit västerländsk man, fast jag tycker att författarens kvalité gottgör mycket.

Ich glaube nämlich wirklich dass efter storheter som Günter Grass, Thomas Mann och Hermann Hesse, år 2017 Till Lindemann bör belönas för sina högvärdiga litterära prestationer. Om det finns någon som skapat nya poetiska uttryck inom den stora tyska sångtraditionen, så är det Till.

Till Lindemann (1963) är bland annat musiker, skribent och poet. Den litterära upphovsmannen föddes i Leipzig. Som son till diktare Werner Lindemann, som skrev barndikter, och författare och journalist Brigitte Hildegard Lindemann, insöp han författandet med modersmjölken, trots att han nog framför allt har inspirerats av det faktum att han växte upp i det genom kriget förstörde Östtyskland. I synnerhet pappas alkoholmissbruk, och traumat som han fick på grund av det, har bidragit till  Tills underbara lyrik.

Ett tydligt exempel av det här är sången “Adios” som handlar om de stora konsekvenserna av tungt narkotikamissbruk:

Er legt die Nadel auf die Ader

Und bittet die Musik herein

Zwischen Hals und Unterarm

Die Melodie fahrt leise ins Gebein

I dikten sammanfogas den bittra sanningen i såväl text som musik med drogers verklighetsflykt. Takten på bakgrunden påminnas om den mänskliga hjärtrytmen. Musiken stämmer överens med Tills grova röst, men kontrasteras samtidigt med den ömma refrängen:

Nichts ist für dich

Nichts war für dich

Nichts bleibt für dich

Für immer

I sången beskrivs att droger kan verka attraktiva, men att de i själva verket är en utflykt för oerhört ensamma människor, liksom musiken och poesin för Till var ett försök att rymma från sin egen  realitet.

Ytterligare finns det mycket intertextualitet i Tills verk. Så är sången Du riechst so gut, baserad på en av Tills favoritböcker, nämligen romanen Das Parfum av Patrick Süskind (1949). Även Goethe inspirerade honom. Dikten Dalai Lama är exempelvis en modern adaptation av balladen Der Erlkönig som skrevs 1782. Ordvalet i Tills modernare version för tankarna till Goethes dikt och dessutom har diktarna nästan exakt lika många ord. Jämför till exempel det första stycket av båda dikter:

Goethes version:

Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?

Es ist der Vater mit seinem Kind;

Er hat den Knaben wohl in dem Arm,

Er fast ihn sicher, er halt ihn warm.

Tills adaptation:

Ein Flugzeug liegt im Abendwind

An Bord ist auch ein Mann mit Kind

Sie sitzen sicher, sitzen warm,

Und gehen so dem Schlaf ins Garn

Det är påfallande att även de här verserna rimmer på varandra, trots att det syns tydliga modifikationer. Han hänvisar så att säga till ett tvåhundra år äldre verk.

Andra exempel av intertextualitet är Lindemanns Rosenrot, som omfattar tydliga kännetecken av Goethes dikt Heidenröslein (1799) och Feuer und Wasser är otvivelaktigt baserad på Friedrich Schiller’s Der Taucher (1797). För sången Rosenrot användes Heinrich Hoffmann’s barnbok Der Struwwepeter (1845).

Lindemann är alltså del av en lång tradition. Trots att han obestridligt är en artist av 1900- och 2000-talet, finns det träffande referenser till romantiken. Fast, det går ännu längre bak i tiden. Redan för drygt 2500 år sedan skrev författare som Homerus och Sappho poesi   för att den skulle framföras och Lindemann upphöjer egentligen romantiska verk av andra tyska författare genom att transformera det till ”sjungen lyrik”.

En av Lindemanns mest populära sånger är “Du hast” som kan tolkas på två olika sätt. Bokstavligen betyder det “du har”, fast man inte kan höra skillnaden med de tyska orden “Du hasst” med dubbelt ‘s’, vilket “du hatar” betyder. Verket för lyssnaren bakom ljuset och det gör den medveten om dens eget beteende.

Lindemann har även skrivit en hel del politiska låter. Så agerar han till exempel mot världens amerikanisering i “Amerika”:

Wir bilden einen lieben Reigen

Die Freiheit spielt auf allen Geigen,

Musik kommt aus dem Weißen Haus,

Und vor Paris steht Mickey Maus.

Senare i låten visar han dock tydligen att det handlar om ironi, då han sjunger: “I don’t sing my mother tongue. No, this is not a love song”. Växlingen mellan engelska och tyska är alienerade, liksom den amerikanska populärkulturen kan fjärma oss från den klassiska europeiska kulturen. Det är alltså inte bara en “kärlekssång” han sjunger.

Fastän Lindemann ibland har beskyllts av högerextremism, bevisar Links, 2, 3, 4 motsatsen. I denna låt sjunger han att han är glad över att sitt hjärta finns åt vänstersidan i bröstkorgen. Tysken undgår inte svåra frågor, utan han vill tvärtom diskutera all problematik som finns i samhället, såsom incest, kannibalism och sexuella övergrepp.

Till Lindemann är en mångsidig artist som refererar till klassiska verk, men han har också förnyat mycket inom den tyska rockmusiken. Till Lindemann bör tilldelas nobelpriset, eftersom han är en av de mest avgörande litterära storheter av de senaste 110 åren. Framför allt om man också tar hänsyn till hans liveframträdanden och videoklipp som stödjer låtarna. Lindemanns dikter är nämligen inte fristående, utan är ett samspel mellan bild, ljud och text och precis det gör  att han är en fenomenal artist.

Ärligt talat hade jag aldrig kunnat tänka mig att Lindemann kan vinna det prestigefyllda nobelpriset, men tack vare Bob Dylan hoppas jag att även den här tyska lyriken inom kort ska betraktas som världslitteratur.